Hotbilder

 "Samhällsansvaret" sjöng vi om, i ett tidigare blogginlägg.

 

 

Men vem har det ansvaret? Och nu blir det mycket allvarliga tongångar:

 

Och hur ska man uppfatta, eller kanske omfatta själva hotbilden?

 

 Det är ju den Första Maj idag. En dag som för somliga av oss handlar om "en picknick i natursköna omgivningar om vädret tillåter", men som för andra representerar hela den svenska demokratin, helst företrädd av dess mytomspunna föregångare bland "socialisterna". Jag brukar sällan hålla med någon i SD om något (eller hålla med någon överhuvudtaget!), men även blinda hönor hittar ju korn, som i denna mycket sakliga tweet.

Det kanske mest problematiska med psykologiska försvarsinsatser i det breda folklagret är, att psyket och vårt själsliv är något outgrundligt som vi inte alltid helt förstår oss på. Hotbilder riktade mot en nation förutsätter en gemensam fruktan för en gemensam fiende, alltså någon vi livligt kan föreställa oss som hotfullt. Rädsla i största allmänhet är däremot något ganska personligt som ofta styrs ifrån det undermedvetna och vad man upplevt eller tror sig uppleva som skrämmande.

I det gemensamma psykologiska försvaret förväntas man därför misstänkliggöra en lång rad faktorer,  kallade "främmande makt". Något underförstått så förväntas vi alltså veta och förstå, utan tydligare markörer, exakt vem eller vad den främmande makten är. Men det gör vi ju inte alltid. 

Vi måste först ta till oss den inhemska propagandan, den som tydligt pekar ut en sådan främmande fiende. Vi måste medvetet eller undermedvetet acceptera det som sägs om en "främmande makt" och som därför kan verka skrämmande, men utan att fundera eller tänka vidare kring hur sådana rädslor och aggressioner fördunklar vår egen försvarsförmåga, vårt immunförsvar, avsevärt.

Klarsyn kräver dock inga Myndighetsåtgärder. Människan har givits en instinktiv förmåga att reagera, med t.ex. rädsla eller aggression, visavi det som uppfattas som hotfullt mot samhället, mot gruppen eller mot avkomman. Om hotbilden är omedelbart överhängande så drabbas vi av en starkare försvarsvilja å ena sidan, eller så grips vi kanske av panik och tappar fotfästet. Det väsensskilda i vår tolkning av hotbilder kan vara det, att de bör vara helt verkliga innan vi agerar.

Idag lever vi istället i en större förvirring, där vi intet ont anande tvingas misstänkliggöra de flesta andra människor, men också oss själva, - och sen leva med ett gnagande tvivel kring vad som egentligen är sant.

 Ingenting kan vara mer psykologiskt försvagande, både för individen och för samhället i stort, i synnerhet inte när "den fria tanken" och "det fria ordet" framhålls som ovärderligt och demokratiskt av en del, men samtidigt skjuts bort som icke önskvärt eller "helt fel" av många andra. Vi har alltså inte en gemensam, svensk sanning, utan många olika förgreningar i allt från ett verbalt mycket våldsamt missnöje till försynta små pip från mycket uppskrämda människor.

Vi lever, så att säga, i helt olika "svenska" verkligheter där Media ofta pekas ut som den starkaste (främmande) makten av dem alla.

Vad det officiella Psykologiska förvaret tyvärr glömmer bort helt, är att framhålla vad det är vi skyddar eller står för som samhälle, emedan vi som individer redan vet att vi både kan och får tycka olika om precis allt, -och sedan uppfatta omvärlden som mer eller mindre hotfull beroende på vilken omvärldsanalys som gjorts, men också beroende på hur vi är funtade psykiskt.

Myndigheten för Psykologiskt förvar tar inte heller upp vilka praktiska erfarenheter eller förkunskaper vi har att falla tillbaka på som samhälle. Vad gör oss starka tillsammans? När talar vi egentligen om det? Och med vem?

Rädslans retorik är idag utbredd i hela västvärlden och sprids framför allt genom språket och de värden vi gemensamt bör ge vissa begrepp. Exempel på sådan begreppsbildning kan vara ord som "terrorist, extremist eller antisemit". Begrepp som vi alla förväntas ta ett tydligt avstånd ifrån, helt enkelt på grund av deras ursprungligare betydelse, -som hotfulla.  Men språket genomgår som allt annat en förändring.

Det demokratiska, fria ordet ger därmed många inhemska krafter en "demokratisk" möjlighet, att fritt sprida lögner och desinformation utan att behöva bli behäftade med det tråkigare epitetet "främmande makt". Istället talar man sig än mer varm för "debatt, demokrati och fri åsiktsbildning" medan man kraftigt fördömer den som inte håller med i alla stycken. Demokrati förutsätter ju samtidigt samtal och möten som tyvärr aldrig äger rum.

Den sociala kontrollen kan ändå förefalla demokratisk i så mån, att gruppen agerar självsanerande visavi orosmomenten. Detta tydliggörs i begrepp som "vara på rätt sida om historien", eller i nedsättande uttryck som "att vara en landsförrädare". Förrädiskt blir det först när man som tänkande människa föreställer sig att något - t.ex. en "främmande makt"- faktiskt kontrollerar den större sociala sammanhållningen per se, så att den mer autentiska reaktionen hos vissa enskilda blir den rakt motsatta mot vad som vore önskvärt. Man alieneras då ytterligare från sitt samhällsansvar därför att man uttryckligen nekas från att ta det.

Att fienden i det hänseendet kan vara både Du eller Jag torde stå klart vid detta laget. Man kan också skönja än mer primitiva parametrar, förklarade som "den Starkes Rätt". Språket vi alltså använder prövas dagligen av olika typer av värde- eller fokusförskjutning, -antagligen från någon s.k. "främmande makt". Man kan nämligen göra kategoriskt slag i saken, och inte tro på något alls utom möjligen sina egna bedömningar.

 Men det kan oftare handla om misstanke riktad mot politiker, influencers eller journalister. Det kan också röra sig om dina arbetskamrater, dina grannar eller medlemmar av din egen familj. 

Och till sist; Du själv.

Vilka tankar ska skjutas bort?  Vilka tankar får passera? I vilken språkdräkt ska vi klä våra tankar och känslor, när ingen längre litar på sig själv?

Och hur i den ganska extrema situationen, kontrollera och styra sitt eget, kanske undermedvetna känsloflöde, på ett sådant sätt att man inte också skadar Nationen?